Somliga klär ut sig till konstnärer, andra klär ut sig till kontorister. De börjar tala och bete sig som konstnärer, eller som kontorister. Språkmelodin förändras, minspelet, sättet att föra sig; hela uppenbarelsen förvandlas med tiden, åsikterna, livsidealen. Men vilka är skådespelarna? Tänk om det inte finns några skådespelare.

Tänk dig en man som har blivit lurad och köpt en blufflägenhet på Teneriffa. Hur är det möjligt, tänker du, att människor fortfarande låter sig luras. Det har ju talats så mycket om skumraskaffärerna på Kanarieöarna i både tidningar och TV genom åren.

Nåväl, mannen är glad och till och med lite högfärdig. Han har hittat en positiv inställning till livet och känner att han har "flyt”. Till och med frugan känner sig bättre till mods.

Här är några frågor: Är det oetiskt att berätta för mannen hur det ligger till? Är det inte bättre att låtsas som ingenting, tids nog kommer han ju ändå att upptäcka att han inte äger någon lägenhet på Teneriffa? Är det inte fel att förstöra andra människors glädje genom att punktera deras illusioner? Den glädje som han känner just nu, är inte den trots allt äkta? Vad anser du?

Det stormar på börsen.

Sitt still i båten, ni som har båt att sitta i.

Vi ser världen genom filter. En katolik har ett katolskt filter och en ateist har ett ateistiskt. Det finns småborgerliga filter och vanliga arbetarfilter; det finns kultiverade tantfilter och nynazistiska ungdomsfilter. Kanske finns det lika många filter som det finns människor, men hur ser världen ut egentligen, om man inte ser den genom filter?

Det gäller att brinna för något. Vad man brinner för spelar inte så stor roll, bara man brinner; Nazismen, Jesus Kristus eller Islam, de fria marknadskrafterna, konsten. En människa som har slocknat är förbannat trist. En människa som brinner däremot, är full av liv. Det riktigt lyser ur ögonen.

1974 fick Milton Friedman Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Som ekonom vigde han sitt liv åt att propagera mot statlig inblandning i ekonomin.
Sedan dess har en hel drös av Chicagoskolans ekonomer fått ekonomipriset. Riksbanken har i mer än trettio års tid premierat motståndare till statlig demokratisk inblandning, så kallade nyliberaler - och nu ser vi konsekvenserna.

Finanskrisen började i USA därför att bankerna gjorde osunda affärer och “paketerade om lån”. Nu tvingas staten gå in och rädda dem med 1000 miljarder dollar i krediter. Sedan spred sig krisen till Europa och i synnerhet Island.

Men finanskrisen är inte det största problemet. Det största problemet är klimatkrisen. Sedan decennier har Europeiska och Amerikanska företag flyttat sin tillverkning till Kina och andra låglöneländer där regleringarna är få. Strunta i naturen och tjäna storkovan. Så har man tänkt länge på riksbanker världen runt. Visste ni föresten att det var Milton Friedman som låg bakom Kinas ekonomiska nyorientering? Vilket under! Vilka framsteg! Skyskrapor och lyxbilar är inte det ett tecken på framgång? Strunta i allt, strunta i ohyggliga arbetsförhållanden, strunta i växthuseffekten, bara kostympojkarna i Shanghai får köra Ferrari och röka cigaretter. Kommunismen var hemsk, nyliberalismen är också hemsk. Alla ideologier är hemska spöklika luftslott.
 
Men jag tycker också att Sveriges Riksbank borde förklara sig. Har ni ändrat er nu? Kan ni idag se problem med en oreglerad finansmarknad? Kan ni se att miljölagstiftning och arbetslagstiftning fyller en funktion? Kan ni se att ni har haft fel i mer än trettio års tid? Har ni vaknat upp nu ur er ideologiska hypnos?